Sammanhang – mål – roll– en modell för att förstå och påverka vår plats i världen
Olika sammanhang har olika mål
Varje dag skiftar vi mellan olika sammanhang, som vart och ett har sitt eget mål (se ex. nedan). Dessa mål kan vara mer eller mindre klart uttalade.
Varje person har olika roller i olika sammanhang
När vi går från ett sammanhang till ett annat byter vi roll. Dessa roller kan vi ge olika namn, som “förälder”, “trafikant” och “medarbetare”, och beskrivas som en uppsättning beteenden vilka hjälper sammanhanget att uppnå sitt mål.
Tydliga mål ökar chansen för att vi uppnår dem
Klart uttalade mål som alla i sammanhanget är överens om ökar möjligheten att uppnå målen. Om alla har olika mål och dessa dessutom inte uttalas leder detta sannolikt till besvikelse och frustration.
Hur är det i dina sammanhang – är målen uttalade eller outtalade? Tror du det skulle vara hjälpsamt att uttala outtalade mål?
Personliga mål vs. sammanhangets mål
Varje individ har sitt personliga mål, vilket oftast inte är exakt samma som sammanhangets mål. Jag kan t.ex. vara mer intresserad av att komma fram i trafiken själv än att alla ska komma fram på lika villkor.
Personcentrerad roll vs. medlemsroll
När vårt beteende styrs av våra personliga mål kan vi säga att vi tar upp en personcentrerad roll, till skillnad från när vi anpassar vårt beteende efter sammanhangets (gemensamma) mål. Om vi istället identifierar oss som medlemmar i ett sammanhang och ställer oss bakom sammanhangets mål, så tar vi upp det vi kan kalla en “medlemsroll”. Om vi vill utveckla ett sammanhang så behöver vi vara medvetna om sammanhangets mål och hur vi kan ta upp en medlemsroll i detta system, d.v.s. använda beteenden som hjälper sammanhanget att uppnå sitt mål.
Kan du se tendenser hos dig själv att ibland vara mer upptagen med att få dina personliga mål tillgodosedda än att bidra till sammanhangets mål? Vad vinner respektive förlorar du på det?
Vad är skillnaden mellan att ta upp en medlemsroll och en självuppoffrande roll? Vilka för- och nackdelar kan en självuppoffrande roll ha för andra/sammanhanget?
Ledarroll
En variant av medlemsrollen är ledarrollen. Skillnaden mellan medlemmen och ledaren är att ledaren har ett ännu mer utpräglat fokus på gruppens och sammanhangets mål, samt mandat (=auktoritet) att avbryta och styra gruppen mot sitt mål. Medlemmarnas roll är att stötta ledaren i dennes roll, alternativt att föreslå en mer lämplig ledare. Ledare kan vara formellt utsedda eller uppstå spontant, ha olika grader av formellt eller informellt mandat och vara mer eller mindre system- eller personcentrerade. En personcentrerad ledare ser eller gör ingen skillnad mellan sina personliga mål och gruppens mål.
Funktionella roller och överlevnadsroller
När våra roller hjälper sammanhanget att uppnå sitt mål kan vi tala om funktionella roller. Medlems- och ledarrollerna är exempel på detta. Men förvånansvärt ofta tar vi på oss, och bjuder in varandra till, personcentrerade roller som hindrar både sammanhangets och vår personliga utveckling. Någon blir överdrivet pratsam, en annan överdrivet tyst. Någon blir dominant, en annan undergiven.
Det som händer är att vi faller in i gamla välbekanta roller, ofta inlärda för länge sedan, som en gång i tiden var funktionella och hjälpte oss själva och våra sammanhang att överleva. Uppväxt i en våldsam familj lärde jag mig kanske att göra mig själv osynlig genom att vara tyst och passiv, vilket hjälpte mig att överleva och gjorde mig lättare att hantera för mina föräldrar. Eller så lärde jag mig att bli dominant och våldsam själv, som ett sätt att få åtminstone en del av mina behov tillgodosedda. Ju längre tid jag sedan tillbringar i denna roll desto mer automatisk blir den. Så småningom blir den en identitet som kan vara svår att skilja från mitt sanna själv.
Även om sammanhanget omkring oss förändras har vi en stark tendens att behålla våra invanda roller, särskilt när något händer som påminner om sammanhanget i vilket vi lärde dem. Vi kan kalla detta en trigger som väcker den gamla överlevnadsrollen till liv eller en induktion som suger in oss i rollen.
Roll-låsningar
Roller uppstår inte i ett vakuum utan som en reaktion på en viss grupp-dynamik. Den vanligaste dynamiken är en kombination av dominans och undergivenhet, där dominanta beteenden triggar undergivna och tvärtom. Omhändertagande beteenden (dominant) triggar rollen som identifierad patient (undergiven) och tvärtom. En auktoritär ledare bjuder in andra till undergivna ”följar”- roller och tvärtom. När en gruppmedlem hävdar sin rätt att ”bara vara sig själv” utan att anpassa sig efter gruppens normer, triggas impulsen hos andra att omvända, tysta eller utesluta hen ur gruppen. Vi kan säga att gruppen utser en syndabock, vilket är det samma som mobbning. Samtidigt kan vi säga att medlemmen (oftast omedvetet) ”ansöker” om rollen som syndabock. Syndabocksbeteendet att ”få vara sig själv” triggas i sin tur av gruppens krav på anpassning.
Dominanta beteenden kan också trigga samma dominanta beteende hos andra och en maktkamp uppstår. Omhändertagande beteenden kan få en aggressiv motreaktion – ”Jag behöver inte din hjälp!” – som antingen uttalas eller lägger sig som en passiv trotsighet under ytan. Ledarbeteenden får ofta en motreaktion – ”Jag bestämmer själv!” – som även den antingen är uttalad, men oftare går under jorden i en på ytan medgörlig roll, men under ytan ett trotsigt motstånd mot att stödja ledaren och gruppens mål.
Vi människor har en tendens att moralisera, till exempel tänka att den som mobbar gör fel och är en dålig människa. Vi utser mobbaren till syndabock och vill omvända, tysta eller utesluta hen ur gruppen. Utan att förstå det har vi själva klivit in i rollen som mobbare. Om vi kan normalisera impulsen att mobba, likväl som syndabockens ”bara vara mig själv”-impuls, kan vi istället utforska hur vi alla har båda dessa delar inom oss och skilja mellan beteenden som hjälper oss att vara kvar i våra gamla överlevnadsroller och medlemsbeteenden som hjälper det aktuella sammanhanget att nå sitt mål.
Exempel på överlevnadsroller och hur de ofta uppstår i par:
Sociala roller (flykt från verklighet/autenticitet)
Historieberättare Åskådare
Intervjuare Respondent (den som svarar på frågor)
Auktoritetsroller (kamp om makt/underordning)
Omhändertagande Mobbare Auktoritär ledare
Identifierad patient Syndabock Bokstavstrogen följare Rebell (ev. ”underjordisk”)
Intimitetsroller (reglera gemenskap/ensamhet)
Idealisering (försvar mot separation) Alienation (försvar mot gemenskap)
Vilka av dessa roller känner du igen från ditt eget liv?
Vad är triggers för dina överlevnadsroller?
Vad brukar du själv göra när du är missnöjd med en ledare? Stödja, öppet utmana eller i tysthet undergräva ledarens auktoritet?
Vi behöver aldrig ta något enbart personligt
När vi inser att både vårt eget beteende i ett visst sammanhang, och andras beteende i förhållande till oss, har mer att göra med vilken roll vi har i det sammanhanget än vem vi är som person, slipper vi ta saker enbart personligt. Att leva personcentrerat och ta allt personligt är kanske den största källan till relationssvårigheter och mänskligt lidande.
Min främsta inspirationskälla har varit Yvonne Agazarian, grundaren av Systems-Centered Training (bl.a. Systems-Centered Therapy for groups, 1997) och den träning i relationsutveckling jag själv genomgått inom SCTRI (Systems-Centered Training and Research Institute, www.sctri.com), men jag tar själv fullt ansvar för min förståelse och användning av dessa metoder.
Björn Christensen, November 2022